Jag har mått dåligt så länge i arbetssituationen att det påverkade hela mig inifrån. Jag har alltid trivts på min arbetsplats men efter att ha arbetat 7.5 år med samma brukare så kom jag ingenvart. Jag känner mig klar och utvecklades inte mer i mig själv. Det var ett nödvändigt ont att arbeta. Jag läste om människor som älskade sitt yrke och arbetsplats och kände att jag också ville känna samma känsla. Men verkligheten var annorlunda. Jag har hela tiden haft fantastiska arbetskamrater. Det är tack vare dem jag stannar kvar och orkat.
Men i somras kom beskedet att jag kommit in på högskolan. Och hela mitt inre skrek kööör! Enda anledningen till min tvekan var mitt mående och självkänsla. Jag var rädd att misslyckas. Rädd för det okända. Men jag tackade ja! Och har inte ångrat en sekund att jag tackade ja och började min utbildning. Ja det är mycket i skolan och ibland trots att vi inte gått länge känns det övermäktigt. På något vis, tack vare allt stöd tar jag mig igenom det. Och kommer ut starkare på andra sidan.
Den kurs vi har haft nu har varit intensiv, men rolig. Jag har lärt mig mycket men uppgifterna denna vecka var många. Så efter dagens slut idag skrek kroppen äntligen helg!!
Jag är tacksam över allt stöd jag får från familj och vänner. Och allt stöd jag får från mina klasskompisar. Min studiegrupp är toppen. Vi pluggar och skrattar tillsammans. De får mig att skratta mycket. Tacksam över mitt nuvarande liv. Det nya kapitalet som startade i mitt liv precis när jag behövde det som mest.
Jag känner att det hänt nu. På riktigt! Det här är mitt år precis som 2013 och 2014 var. 2013 arbetade jag med mig själv också och hade ett grymt träningsår. Dit vill jag nå igen.
Jag är glad och börjar bli lycklig igen. Tacksam över att sakta men säkert hitta mig själv igen. Man är aldrig för gammal för att sätta nya mål och drömmar att sträva efter.